Säkring klar – en klätterpodd

I stort sett menlöst – en korpklättrares uppgörelse med skandinism, livet och allt sådant där – samt de sex klassiska väggarna i Jämtland

Mars 2008: Undertecknad vid starten av klättringen på Borgahällans nordostvägg. Solen sken på den övre delen av väggen, vilket gjorde att det rasade en del snö och is. Att stå mitt i rännan innebar ett öronbedövande smatter av is som träffade hjälmen. Foto: Kaj Söderin

December 2007: 

-Kaj! Jag sitter fast! Kasta ner ett rep!

Jag och Mårten Ellingsson befinner oss på Borgahällans nordost-vägg. Det har precis börjat ljusna och vår plan var att klättra den klassiska leden “Rännan”. Efter att ha simmat i brant midjedjup snö under två timmar var vi framme vid starten av leden. Djupt i den ränna som klyver fjället var vi omgivna av branta väggar täckta i snö, mossa och is. 

Innan de riktiga klättringen börjar är det kortare parti med is där en antingen kan ta fram repet och säkra som vanligt, eller klättra utan rep för att spara tid. 

Det är inte speciellt brant eller långt, men klättring är det. Det finns två vägar att välja – en smalare linje åt höger som ser ut att ha bra is, och en åt vänster som är flackare men med mindre is. Att klättra i december i norra Jämtland, precis på gränsen till Västerbotten, innebär korta dagar. (Man lär sig att ta med färska batterier till pannlampan). För att spara ännu mer tid väljer Mårten att klättra den vänstra delen samtidigt som jag klättrar den högra. 

Det är bara några meter mellan mig och Mårten, men snö och is sticker ut och skymmer sikten mellan oss. När jag kommer upp till flackare terräng vid nästa snöfält tittar jag åt vänster för att se om Mårten också har kommit upp. Men jag ser honom inte. 

Oscar Wahlund på anmarschen mot Borgahällans nordostvägg under ett försök i mars 2008. Foto: Kaj Söderin.

Det visade sig att den väg Mårten valde över ett sva med ett tunt lager med is ovanpå så var isen både tunnare och mer sporadisk än vad han räknade med. Under isen är det den typ av klippa som det ofta är i de svenska fjällen; är den inte lös så är den kompakt. I det här fallet väldigt kompakt – det finns inga sprickor att kroka fast varken yxor eller stegjärn i. Mårten har klättrat sig fast, och han kommer varken upp eller ner.

När jag förstår varför han skriker, simmar jag så fort jag kan över snöfältet till nästa branta parti där det ser ut att vara tjock is. 

-Skynda dig! hör jag Mårten ropa.

-Kasta ner ett rep! Med en skruvkarbin på!

Jag gör en standplats i isen, kastar ner ett rep och säkrar upp en svettig och lätt pumpad Mårten som just fått ett träningspass för sina vader. 

Den första riktiga replängden blir min. En smal, brant kamin med snis(en blandning av snö och is) leder upp till flackare terräng och för andra gången under turen hörs skrik i den djupa rännan. Känsla när blodet tränger tillbaka till vita, iskalla fingrar som tömts på blod av krampaktigt greppande av isyxorna gör att jag mår illa. Smärtan är bekant, men frostsprängning är inget en kan vänja sig vid. Jag skriker, hyperventilerar, känner mig svimfärdig.

-Var det du som skrek?, frågar Mårten när han kommer upp till standplatsen. 

Oscar Wahlund på väg upp mot insteget till leden ”Rännan” på Borgahällans nordostvägg. Till höger ses den övre, mest branta delen där väggen är som högst och oklättrad. Foto: Kaj Söderin.

Att simma upp för snö vars konsistens bäst kan beskrivas som strösocker slukar all tid. Den branta snön har nästan ingen bärighet och isyxornas milimetertunna blad hjälper inte mycket. Det hade varit lättare att klättra med två spadar, tänker jag för mig själv.

Mörkret kommer omedelbart. 

-Vi skiter i det här, ropar Mårten nere från standplatsen. Det skulle visa sig att kombinationen av att klättra i december och tunna enkelskor inte är den bästa – han har förlorat känseln i sina tår.

Utan att skänka det en tanke bankar jag fast en kil i en spricka och simmar tillbaka ner till Mårten. Som den fjällräddare han är tar han oss tryggt ner för fjället samma väg som vi kom upp. 

Jag fick så dåligt samvete för Mårtens frostskadade tår att jag ett par år senare gav bort mina dubbelskor till honom. 

Jag tror att det var ungefär vid detta tillfälle som den här historien fick sin början. 

Att börja med klättring var knappast ett resultat av fri vilja. Tvingad till klättring och friluftsliv sedan tidig ålder så undrar jag ibland om det någonsin fanns något val. Tältsemester i ett regnigt Norge. Chamonix. Buox. Verdon. Historier om Trollväggen. Bultdebatter i Stugun. Möten med klätterfantomer. Död och liv i fjällen. Det var omöjligt att komma undan – omöjligt att inte bli fascinerad. 

Tack vare eller på grund av min uppväxt befann jag mig där på Borgahällans vägg mitt i den mörkaste vintern. Självvalt. Jag tycker nog att klättring är rätt kul. Kul, men lite töntigt. Eller så är det så att jag är programmerad att tycka att det är kul.  

November 2009: “The ice is good, follow me”. Ett par år senare sitter jag och min kompis Mats i hans soffa och tränar fingerstyrka. Tv-spelet Call of Duty: Modern Warfare 2 hade precis kommit ut och i den scen där spelets protagonist klättrar brant is upp för en klippvägg för att överraska fienden är lika teatralisk som underhållande. Som så ofta när klättring porträtteras i populärkultur är det inte på långa vägar realistiskt – men ett bra spel är det.   

September 2009: Så här lättad och glad kan en se ut när en toppar ut en tur klockan halv tre på natten och slutligen kommer fram till fjällstugan där en bäddad säng väntade. Undertecknad och Mårten Johansson på tur i Chamonix. Foto: Kaj Söderin

Nyss hemkommen från alperna hade jag börjat få kläm på det här med fjällklättring. Eller, jag trodde det i alla fall. Under den första klättertur i Chamonix året innan kände jag mig förberedd – jag hade ju minsann harvat omkring en hel del i de Jämtländska fjällen vintertid. Men självbilden och verkligheten, fick jag lära mig, är två olika saker. Inför den andra resan till Chamonix så hade jag lärt mig vad som väntade: KBR – kall, blöt och rädd.

Om inte det ena, så ofta något av de andra. Ibland allt på en gång. 

Det skrämde mig, men ändå ville jag åka tillbaka igen. 

Om en klättrar i alperna är det näst intill omöjligt att inte höra historier om den franske klättraren Gaston Rébuffat. 1954 blev han den första personen i världen att ha klättrat Grandes Jorasses, Piz Badile, Petit Dru, nordväggen på Matterhorn, Cima Grande di Lavaredo samt nordväggen på Eiger – samtliga av de sex klassiska nordväggarna i alperna och hela historien finns att läsa i hans bok “Starlight and storm” som han skrev om det hela. 

Till skillnad från mer populära utmaningar som att ta sig till den högsta punkten på jordens sju kontinenter – känt som “seven summits” – handlar de sex klassiska nordväggarna i alperna om klättring – inte fjällvandring. Att göra en av väggarna skulle för de flesta klättrare vara en milstople i karriären, och att klättra allihopa är de få i världen som gjort. Vad jag vet är det hittills endast två svenskar som gjort allihopa. 

Någonstans här kom idén om att försöka göra en Jämtländsk variant av Rébuffats lista. De fjäll som ligger i Jämtlands län är varken höga eller speciellt branta och rätt så beskedliga i jämförelse med till exempel de i Norge eller Alperna. Vad som inte är så beskedligt är det skandinaviska vädret och anmarscherna. Närheten till atlanten gör att lågtryck efter lågtryck driver in över skanderna vilket gör att fjällturer ofta blir både blåsiga och fuktiga. 

De jämtländska fjällen verkar även vara extra utsatta, till exempel så ligger Sylarna omgivet av stora platta fjällvidder som verkar ge vinden extra fart när det väl träffar fjällen. I klätterfilmer från Skottland pratas det ofta om det urusla vädret där, med blåst och fukt i mängder. Sett ur ett skandinaviskt perspektiv ser det ut som vilken dag som helst till fjälls. Lägg även till att en stor del av fjällklättringen i Jämtland ofta kräver minst en halv dags anmarsch, vilket gör ekvationen än mer komplicerad. 

Januari 2017: Äntligen hade jag tagit mig ur det fyrkantiga livet som kallas akademiska studier. Likt Tyler Durden i Fight Club ruvade ett stort “now what” efter att jag fått ett A4 som intygade att jag minsann gjort det jag blivit tillsagd att göra. Som en examenspresent till mig själv gjorde jag upp planer om att försöka avsluta ouppklarade affärer i de Jämtländska delen av skanderna – närmare bestämt en gammal bekantskap i form av Borgahällans nordostvägg. 

Januari 2017: Fjärde gången gillt. Undertecknad kravlar sig upp för den sista replängden på Borgahällans nordostvägg. Skymningen är på väg.
Foto: Fredrik Vestberg.

Efter att jag fått vända tre gånger vid tidigare försök hade en del press börjat byggas upp. Men framför allt hade jag byggt upp ett uppdämt sug av klättring under de senaste åren tillbringades med näsan vänd nedåt mot en bok. 

Fjärde gången gillt, eller vad man säger, tänkte jag. Denna gång hade jag även med mig ett ess i ärmen, i form av en Fredrik. 

Fredrik Vestberg är stark, talangfull som få och en morsk fjällmänniska. Utan att fundera(eller träna speciellt mycket heller för den delen verkar det som)klättrar han lite vad som helst, oavsett om det handlar om att krimpa små granitlister eller kroka fast yxorna i en mossig spricka.

Denna gång var snön bättre och anmarschen går fint. Fredrik klättrade den branta kaminen med bravur – när jag själv klättrar upp så slås jag av hur dålig isen är. Rutten, tunn och full av luft – men det stoppade såklart inte Fredrik. Precis som under mitt första försök skrek jag av smärta när jag kom upp till den andra standplatsen. 

Ät mer vitlök, tänkte jag för mig själv …

Jag visste även att det var över. Kruxet var gjort och den här gången ville jag verkligen komma upp – ofta en avgörande faktor vid fjällklättring – vill en komma upp så gör en ofta det.
 
-Du är som en maskin, sa Fredrik vid en av standplatserna samtidigt som jag sorterar säkringarna inför nästa replängd.

Jag njöt av de resterande replängderna. Snön var okej – mossan under var perfekt – isyxorna sög fast i den frusna floran. Struntade i att lägga säkringar – jag visste att jag inte kommer att ramla. Med ett sista häv tog jag mig över den lilla toppdrivan, slingade av yxorna, grävde mig en säkringsgrop och trampade ner stegjärnen i snön. Det blåste och regnade på toppen. Med ett leende började jag ta hem repet. 

Februari 2017: I slutet av januari är det rekordvarmt i Sylarna – varmast i landet till och med. Patrik Fransson hade varit på tur till Sylarna och hade sett att det varma vädret gjort att det bildats is på sydväggen på Slottet, vilket jag aldrig sett förut. Tunna, smala strimmor av is bildar eleganta linjer upp för väggen. Bitterljuvt, då värmen sannolikt beror på klimatförändringar orsakade av människan. Jag kontaktade Patrik och vi planerade för en tur.

Februari 2017. Sydväggen på Slottet i Sylarna. Foto: Patrik Fransson.

Under drygt trettio timmar skidade vi de 16 kilometrarna från Storulvån till Sylarnas fjällstation, sov en natt på stationen, skidade fyra kilometer till insteget där vi lämnade skidorna, klättrade sex replängder med fin is och lite mix, gick tillbaka runt fjället till skidorna och skidade sedan de tjugo kilometrarna till Storulvån. 

Vi klättrade och skidade allt i lätta toppturspjäxor – en förutsättning för att kunna röra sig snabbt och effektivt i fjällmiljö vintertid. Det var en av de mest tillfredsställande dagarna i min klätterkarriär.

Juli 2018: Ett metalliskt ljud, ungefär som när en slår en hammare i ett bräckjärn, följt av en öronbedövande smäll. Jag och min kompis Micke befinner oss mitt på kalfjället mellan Storulvån och Sylarna och det åskoväder som vi trodde var på betryggande avstånd visade sig inte vara det. Jag såg inte själva nedslaget men Micke såg det. 20 meter? 15? 10? Det är svårt att uppskatta hur nära det var, men det kvittar. Vi sprang så fort vi kunde till ett vindskydd ett par hundra meter bort.

Sylväggen sedd från där djävulskammen kommer upp och ansluter till syltraversen. Nordostpelaren följer ungefär den siluett som syns till höger i bild och leder upp till toppen av väggen. Fotot tagit i augusti 2014. Foto Kaj Söderin.

I stekande sol korsade vi glaciären och tog oss över bergsschrundet till en liten hylla på väggen. Åskmolnen är borta och ovanför oss väntade nordostpelaren. Klättrad för första gången 1937 och även under nyåret 1939 av Gillis Billing och Hans Frödin, vilket sannolikt var den hårdaste fjällklätterturen som gjorts i Sverige under många år, kanske fler decennier. Att de klättrade den turen på vintern, med den tidens utrustning är inget annat än otroligt. Vad jag vet är turen orepeterad vintertid, och jag tror att få av dagens klättrare ens överväger att pröva.

Mars 2012: På väg upp mot sylväggen vid ett halvhjärtat försök att klättra nordostpelaren. Lavinfara upp mot insteget gjorde att vi vände. Vi fick ett fint skidåk tillbaka till Sylstationen där bastun väntade. Med Mårten Ellingsson och Ulf Renman. Foto: Kaj Söderin.

Vi traverserar varje replängd. Att klättra ovanför säkringsmannen är för riskabelt då det mesta är som vi förväntade oss. Är klippan inte löst så är det i alla fall inte solid. Efter fem replängder klättrar vi över kanten, precis på gränsen mot Norge. Jag kastar ett öga mot själva pelaren och mår nästan illa. Stora block som ser ut att bryta mot fysikens alla lagar står staplade på varandra. Varför de inte rasar är för mig obegripligt. 

Juli 2019: I snö, dimma och vind försöker jag och Ulf Renman hitta insteget till den led vi tänkt klättra. Under hela anmarschen upp till Helagsglaciären har vi inte sett mycket av själva väggen. Med lärdomar från ett tidigare försök, där jag prövade att ta mig över glaciären i jumpadojor, har vi tagit med oss isyxa, isskruv och stegjärn för vardera person i replaget. Ulf tassar smidigt över bergschrundet och gör en standplats vid starten av en snöfylld ränna. Jag klättrar vidare upp i rännan och gör en standplats på en hyllan vid sidan av rännan. Ulf följer och klättrar direkt vidare på ett hyllsystem som vi tror är rätt väg upp för väggen. Precis när vi närmar oss toppen spricker molnen upp och vi belönas med en utsikt där vi kan se hela glaciären och ända bort till Helags fjällstation. 

Juli 2019. Ulf Reman på väg över glaciären mot Helagsväggen. Under stort sett hela turen var det regn, rusk och dimma. På toppen sprack det upp och vi fick i alla fall lite utsikt som belöning. Foto: Kaj Söderin.

Det finns ingen person som jag känner som blir så glad av att vistas i fjällen som Ulf. Trots att det är kallt, blött och blåsigt på toppen ler han brett. Vi packar ihop klätterutrustningen i våra ryggsäckar och börjar vandringen ner mot stationen. På vägen ner ser vi hela Helagsväggen från sidan. Väggen är flera hundra meter bred och ser i alla fall hyfsat fast ut. Både jag och Ulf ser flera potentiella linjer.  

Augusti 2019: Jag och Mårten Ellingsson solar de första replängderna upp för fjället. Med sina femhundra fallhöjder är västväggen på Nörder Storådörren Jämtlands största fjällsida, flera stora formationer och kammar letar sig upp längs den flera hundra meter breda väggen. Trots sin maffighet och med Jämtländska mått mätt korta anmarsch på 10 kilometer har nog väggen bara klättrats en handfull gånger.  

Augusti 2019: På parkeringsplatsen vid fäboden Nordsätern kvällen innan turen upp till Nörder Storådörren. Anders Olsson korkar upp och Mårten Ellingsson instagramar. Segern i förskott? Foto: Kaj Söderin.

Vi väljer en linje som följer en pelare längs en stor tratt. Klättringen är inte särskilt svår, men det ansvar förstemannen har att inte riva ner sten på andremannen kräver total koncentration – alla grepp, rörelser och steg måste utvärderas samt kalkyleras. Det är en sådan typ av terräng där användandet av rep är potentiellt farligare än att sola – risken att repet river ner sten på andremannen går inte att kontrollera.  

Augusti 2019: Mårten Ellingsson på standplats ungefär halvvägs upp för Jämtlands största fjällsida/vägg. Vid det här laget var det otänkbart att fira av – att bygga ett ankare i gruset och sedan dra ner repet hade varit självmord – det hade regnat sten. Det distinkta blocket som kan ses aningen till höger om mitten i bilden var stort som en stor platt-tv och såg inte ut att sitta fast i mycket. Hur det kom sig att det inte rasat ner var och förblir ett mysterium. Vi befann oss mitt i skottlinjen dessutom. Foto: Kaj Söderin.

Jag vet inte hur det lossnade. Mot horisonten ovanför mig ser jag blocket komma närmare. Det är svårt att avgöra hur stort det är, men jag gissar tillräckligt.  

Jag försöker förutse dess väg ner för väggen – trots att jag sitter fast i standplatsen så kan jag röra mig lite åt vardera sida, beroende på hur blocket kommer studsa. Plötsligt studsar blocket mot en utstickande sten och sprängs i flera bitar likt en hagelsvärm. 

På någon halv sekund inser jag att jag kan varken luta mig åt höger eller vänster – svärmen av dödliga projektiler är på väg emot mig och jag ser ingen möjlighet att komma undan. Jag kramar klippan och greppar standplatsen, försöker göra mig så liten som jag kan under min hjälm. 

Augusti 2019: Mårten Ellingsson på standplats cirka två tredjedelar upp på vad som vi vid det här laget insett är Jämtlands mest lösa fjällsida/vägg. Både jag och Mårten har klättrat en del grusiga turer, men det här var på en helt ny nivå. Foto: Kaj Söderin.

Jag sluter mina ögon.

Jag tänker på livet. 

Jag tänker på döden. 

Jag tänker på allt jag önskade att jag sagt och gjort.
Jag tänker på att jag levt ett hyggligt liv. Eller, jag har i alla fall försökt.

Jag tänker på henne.

Jag tänker på de människor som älskar mig kommer att sakna mig.

Jaha.

Likt scenen i Pulp Fiction där huvudpersonerna Jules och Vincent inte blir träffade av en enda pistolkula susar alla block förbi mig. Jag hör hur stenblocken visslar förbi mig bakom min rygg och ner för väggen i ett brak. Det minimala överhäng där jag gjort standplatsen har räddat mig – det har gett tillräckligt med skydd för att jag ska kunna klämma mig mot väggen och bort från skottlinjen. 

-Fy fan vad nära det var att jag blev träffad, är allt jag får ut mig när jag kommer upp till Mårten vid nästa standplats.

Jag rackar på samtidigt som jag försöker tränga bort känslan av PTSD – det har jag fått göra förut. Det fanns inte tid för att tänka på vad som kunde ha hänt, det fanns bara utrymme för att koncentrera sig på nästa replängd.

Efte tio stressfyllda replängder toppar vi ur och börjar gå den långa vägen ner från fjället  tillbaka till bilen. 

Mars 2011: Mårten Ellingsson på väg mot Kalberget under ett vinterförsök. Så här såg fjället ut innan det gigantiska raset som gick ovanför rännan mitt i bild – samma ränna som vi klättrade två replängder i innan vi firade av.

Augusti 2020: 20 mil nordväst om Östersund ligger Kalberget vid byn Håkafot. Den sydvända väggen är med sina två hundra meter en imponerande syn – brant, stor och med flera överhängande partier inger den respekt. Endast två replag har kommit upp för väggen tidigare, trots att flera har försökt. 

Mitt första försök i den vänstra delen av väggen stoppades av blöt, lös och mossig klippa. Det andra försöket, på vintern, upp längs en stor ränna i mitten av väggen, slutade på samma sätt. Allt var löst och varken jag eller min dåvarande klätterkamrat Mårten var sugen på att fortsätta upp i vad som bäst kan beskrivas som överhängande jenga, så vi knöt ihop fem utspridda säkringar och firade av.

Augusti 2020: Kalberget efter raset. Fredrik Vestberg spanar på den linje vi tänkt klättra.

Ett par år senare skickade Mårten en nytagen bild från väggen som fick mig att må illa. Ett stenras hade gått från toppen och ner längs hela den ränna vi hade klättrat i. Hundratals ton – kanske hundratusentals ton med sten hade lossnat och pulveriserat vår tänkta klätterled. Allt var borta. Än idag är det det största ras jag någonsin sett i de svenska fjällen. 

-Vem har du lyckats lura med denna gång?, sade en kompis under ett klätterpass på Frösöberget. 

Jag hade precis avslöjat mina planer om att göra ett nytt försök på Kalbergets sydvägg. Ola skakade på huvudet och undrade varför jag inte åker till Norge istället. Han hade såklart rätt, och jag lovade mig själv att om jag kom upp denna gång så ska jag sluta med den mer grusiga formen av skandinism. Eller i alla fall tänka över det hela. 

Augusti 2020: Fredrik Vestberg under anmarschen upp mot Kalbergets maffiga vägg. All sten på bilden är färsk och kommer från raset som gick ett par år tidigare. Foto: Kaj Söderin.

I tystnad börjar jag och Fredrik Vestberg anmarschen genom skogen upp mot väggen. När vi närmar oss rasområdet möts vi av stenblock stora som boulderblock. Raskäglan med färsk sten måste vara över hundra meter bred. Vi kan nästan känna doften av färsk sten i luften trots att raset gick för mer än tre år sedan. Jag tittat upp mot den smala ränna som jag och Mårten klättrade delar av under vinterförsöket nio år tidigare. Hela rännan är urgröpt och tillplattat av rasmassorna.  

Halvvägs upp för Kalbergets vägg. Raskonen ser ut att vara över hundra meter bred.

Nu börjar det, tänker jag vid starten av den första replängden. 

-Vad är det som säger att det inte rasar nu, säger Fredrik när vi kommer upp på en hylla, sannolikt som de första människorna någonsin.

Gigantiska överhäng ruvade snett ovanför våra huvuden och det mesta ser ut att vara staplade block – precis som det mesta på den här väggen. 

Under hela turen kändes det som om att vi befinner oss i en radioaktiv zon. En osynlig men potentiellt dödlig strålning omger oss. Vi är på fel plats vid fel tillfälle – på lånad tid dessutom. 

Fredrik Vestberg laddar för ”åker-replängden”. Den rikliga mängden av välvuxna enbuskar var ett välkommet tillskott på säkringsfronten. Flera av dem var tjocka nog att slinga av som en säkring. Foto: Kaj Söderin.

Jag kunde svära på att jag hörde en geigermätare knastra under klättringen. Ju närmare vi klättrade rasområdet, desto mer knastrade det. Linjen vi klättrar följer en försvagning upp för fjället. Ett hyllsystem gör att vi kan undvika de enorma överhängen, men den flackare terrängen innebär även att det blir mer beväxt. Fredrik får den finaste replängden på turen – en brant ränna full med gräs, mossa och enbuskar. 

-Är det en åker vi klättrar i? skämtar jag för att försöka lätta upp stämningen.  

Kruxreplängden blir min. Innerst inne hade jag hoppats på det. Jag kände ett stort ansvar över att vi var där vi var och att vi skulle ta oss därifrån. Kruxrepan följer såklart alla kruxrepors naturlag om att alltid vara brantare än vad den först ser ut. 

Undertecknad traverserar ut längs ett hyllsystem för att undvika de överhängande partierna på väggen. Replängden efter denna var kruxet; en brant diederformation som var nycken till nästa hyllsystem. Det ljusa klippan i bakgrunden är en del av det enorma rasområdet. Foto: Fredrik Vestberg.

En tvivelaktig kamplacering. En bra krimp. Mossa. Mer mossa. Ett stort block står lutat mot väggen och bildar en fin jamspricka. Jag knackar på blocket som ekar ihåligt. Vågar inte lägga några säkringar bakom blocket, vågar knappt hålla i det. Minns inte när jag lade senaste säkringen. Skiter i det. En till krimp. Sluttande steg. Tvingas stå på blocket ändå. Om det lossnar så hoppas jag att det skär av repen innan det drar ner mig för fjället.

Undrar om det blir svårare klättring högre upp? 

Får Elvis i benen. Tvivel. Min existens sträcker sig inte längre än till nästa grepp. Allt annat skalas bort. Mantlar upp på en grusig hylla. Andas.

Att klättra på blick, på kil i okänd fjällterräng som dessutom är lös kommer alltid vara den rikaste formen av klättring. 

Efter tretton år var mitt projekt avklarat. Foto: Kaj Söderin.

Uppe på toppen lägger jag mig ner i lingonriset och tittar upp mot himlen. Det känns konstigt, tomt, lättnad. 

Vi var utanför strålningsområdet – det hela var över. Vi hade kastat tärningen exakt så många gånger som vi behövde – varken mer eller mindre. Jag tror att både jag och Fredrik oberoende av varandra tänkte samma sak – att vi hade kommit undan med något. 

Exakt vad ville jag inte tänka på.  

Kalberget markerade slutet på den här historien. Dosimetern visar fullt – jag har fyllt min kvot av den mer grusiga skandinismen – min burk med tur är förbrukad.

Mars 2019: Joel Nyberg på väg till Lunndörren. Kolsvart, motvind, begränsad sikt och knappt någon snö att skida på – i Lunndörrspasset kan det ofta vara helt barblåst på snö vintertid – klassiskt! Foto: Kaj Söderin.

När jag skriver det här, en dryg månad efter turen på Kalberget, och när jag tänker på turen till Lunndörren så är det med olika känslor. Hela projektet har varit kul, lärorikt, äventyrligt – men även om jag och mina replagskamrater “kom undan” vid ett par tillfällen så jag vet inte om jag kan rättfärdiga det hela.   

Klättring är meningslöst och kommer alltid att vara det – en töntig och egoistisk syssla som jag ibland skäms över att jag håller på med. Klättring gör inte världen eller planeten till en bättre plats – tvärtom. Världen brinner och de flesta klättrare jag träffar verkar inte bry sig nämnvärt om hur deras livsstil med flygresor kors och tvärs påverkar kommande generationer. 

De verkar mest bry sig om sitt eget självförverkligande, upptäcka nya platser, uppleva nya kulturer och bli den bästa människa de kan bli – till varje pris. Klättrare är ett hot mot allt de vackra de så gärna vill uppleva och vara en del av. Eller för att uttrycka mig mindre poetiskt – inom klättring är narcissism religionen och du är guden.

Fredrik Vestberg på toppen av Kalberget efter en lyckad tur.

Inte är jag mycket bättre själv – att jag nu är den första idiot person som klättrat samtliga av de sex klassiska väggarna i Jämtlands län är inget annat än ett narcissistiskt beteende. Tjurskalligt, meningslöst och idiotiskt. 

Men de människor jag har fått dela alla upplevelser med, de är meningsfulla. De långa samtalen om framtida turer, damaskers vara eller inte vara och andra meningslösa diskussioner. Evighetslånga anmarscher i motvind och mörker i goda vänners lag.

Att få dela en snickers på en standplats innan nästa skräckinjagande replängd. Att klämma ihop sig i ett allt för litet tält tillsammans med sin klätterkamrats svettiga men varma kropp. Svära över mygg. Svära över vädret. Vetskapen om att jag tar hand om min klätterkamrat och hen tar hand om mig – ibland när jag förtjänar det minst, men behöver det mest. 

Januari 2016: Skandinisterna Ted Ekberg och Mia Petersson vid Båthusberget under filosofiforumet Gräsklätterträffen. Sveriges kanske mest mossiga klätterträff, lite av kufarnas afton, men en viktig plantskola för skandinister. Där möts olika generationer av klättrare för att utbyta historier och erfarenheter samt kultivera nya planer.

En av de största gåvor klättringen har gett mig är att jag träffade en människa som fick mig att känna mig mindre mindre och mera mer. Hennes liv och öden fick mig att se på livet på ett sätt som klättring aldrig skulle kunna lära mig. Jag är evigt tacksam för att hon visade mig hur livet bör och kan levas och att vem en klättrar med är mer viktigt än vad en klättrar. 

All tid jag lagt på klättring, år av tankar och handling – jag kan inte säga om det har varit värt det. Det har gett mig massor – men det har även tagit massor. Vad hade hänt om jag hade träffats av de fallande stenblocken i Lunndörren, eller om det block jag tvingades använda som steg på Kalbergets vägg lossnat? Allt jag valt bort. Som relationer i livet i stort – om jag sagt så, gjort det, hur hade mitt liv sett ut idag? 

I stort sett menlöst – de sex klassiska väggarna i Jämtlands län

Här följer en objektiv och subjektiv lista på de sex största och mest klassiska(nåja) väggarna i Jämtlands län (Jämtlands län består av landskapen Jämtland och Härjedalen).
Diskussionen om vilka fjällsidor/väggar som är störst i Jämtlands län kommer nog ta fart i och med den här listan. 

Min lista är som sagt subjektiv – till exempel så är östsidan på Sielkentjakke över 700 höjdmetrar hög, men rätt så flack och jag tror även att den är skidad – därför är den inte med på min lista. Det är däremot Kalberget som ligger i närområdet och är en riktig vägg, vilket ur en klättrares perspektiv är mer intressant. 

Ett annat exempel på en vägg som är stor och brant, men inte är med på listan är sydsidan i nordpasset i Lunndörrsfjällen. Där går flera klassiska isturer(bland annat Tvillingisen) och själva väggen är nog högre än till exempel Sylväggen, men betydligt lägre än Storådörrens västvägg som i Lunndörrsområdet är överlägset högst och även den högsta väggen/fjällsidan i länet. 

Listan kan även ses som en homage till den franske klättraren Gaston Rébuffat och de sex klassiska nordväggarna i Alperna. 

Stort tack till de replagskamrater som på ett eller annat sätt varit en del av det hela:
Fredrik Vestberg, Mårten Ellingsson, Ulf Renman, Patrik Fransson, Micke Jarmland, Oscar Wahlund samt Mattias Lindvert Söderin.

Turerna gjordes i följande ordning (även tidigare försök är inkluderade):

Januari 2017: Nordostväggen på Borgahällan via leden “Rännan” tillsammans med Fredrik Vestberg. Tidigare försök gjordes i december 2007 med Mårten Ellingsson, samt i mars 2008 tillsammans med Oscar Wahlund. Ytterligare ett försök gjorde i mars 2011 med Mattias Lindvert Söderin. Det går flera leder på Borgahällans nordostvägg, och det finns flera ogjord linjer som väntar för den hugade vinterklättraren. Där väggen är som högst och brantast finns en ogjord linje som går under arbetsnamnet “Limpan”, vilket ser ut att kunna ge kommande generationer av klättrare något att bita i. 

Februari 2017: Sydväggen på Slottet via  nyturen “Djävulssol” tillsammans med Patrik Fransson. Klättrade även sydväggen i augusti 2014 via en ny led påblick och frisolo. Flera leder går på sydväggen och flera av dem har gjorts de senaste fem-sex åren – sannolikt tack vare att modern topptursutrustning (vilken är superlätt och fenomenal att klättra med) sänkt tröskeln rejält för vinterklättring i Sylarna och alla andra klätterområden dit det är lång anmarsch. 

Juli 2018: Sylväggen i Sylarna via en variant av nordostpelaren med Micke Jarmland. Ett halvhjärtat försök gjordes även vintern 2012 tillsammans med Mårten Ellingsson och Ulf Renman. Flera leder går på väggen, mer info finns på Östersunds klätterklubbs hemsida.

Juli 2019: Helagsväggen i Helags via “Elis ränna” tillsammans med Ulf Renman. Försök gjorde även i september 2018 tillsammans med Mattias Lindvert Söderin. Ett flertal leder är klättrade på väggen, och i högerkant av väggen finns det även en brant ränna som är skidad.

Augusti 2019: Västväggen på Nörder Storådörren i Lunndörrsfjällen tillsammans med Mårten Ellingsson. Anders Olsson var även med men klättrade inte, utan gick upp på toppen. Sex leder har klättrats på väggen av Bengt Rodin med flera, men informationen är mycket knapphändig. Den södra tratten/rännan på väggen skidades även vintern 2020. För mer info se Östersunds klätterklubbs hemsida.

Augusti 2020: Sydväggen på Kalberget via en nytur tillsammans med Fredrik Vestberg. Vi döpte leden till “Jenga-PTSD”. Försök på väggen gjorde även i augusti 2008 och i mars 2011, båda tillsammans med Mårten Ellingsson. Väggen klättrades för första gången 1976 av två replag, den tur jag och Fredrik klättrade var nog andra gången väggen klättrades i sin helhet sedan dess. Sannolikt delar vår tur den första replängden med någon av de turer som klättrades 1976.  Ett par försök har gjorts både till vänster och till höger om rännan, men inga replag har kommit upp.  


Corona: Tidsfördriv för isolerade klättrare

Om testosteronpumpande klätterprosa och (o)tydlighet inom klättringens historia.

Stegjärn anno 1985.

Hej allihopa!

Inget ljud även denna gång, men i dessa coronatider tänkte jag bjuda på lite läsvärda länkar och historier för isolerade klättrare som kanske bokstavligen klättrar på väggarna.

Den här filmen är härlig. Två klättrare skildrar sin väg mot de stora väggarna. Steg för steg slipar de sina färdigheter och klättrar den välkända turen The Nose på El Capitan i Yosemite. Jag tycker att de verkligen har lyckats fånga klättringens själ och alla känslor i filmen, och det märks när en kollar på den!

En annan film som jag verkligen gillar och där de lyckats fånga klättringens själ är det här klippet:

Härlig klättring, härliga klättrare och för en gångs skull bra filmmusik. ”Slay it!”

Har ni hört talas om den tyska klättraren Frank Jourdan? Inte jag heller tills att jag läste en gammal Climbing från 90-talet och även läste om hans bravader på den här läsvärda bloggen:

http://coldthistle.blogspot.com/2011/08/better-than-ueli-steck-frank-jourdan.html

Jag blir alltid lika fascinerad av okända hjältar som ingen har hört talas om, men har klättermeriter som slår det mesta. Den amerikanska klättraren Mark Twight har summerat det bra:
”Some of us could keep up [with Alex Lowe] when he was having a bad day. Frank Jourdan, on the other hand, was climbing at least 30 percent better than the best guys in the world.” 

Läs mer här om denne otroliga klättrare:

http://www.alpinist.com/doc/ALP35/9-the-sharp-end

När vi ändå är inne på fjällklättring och Mark Twight så är hans bok Extreme Alpinism alltid läsvärd.

En bibel för fjällklättraren.

Mark Twights testosteronpumpande prosa är mycket underhållande, och boken lär dig nästan allt du behöver veta om hur du överlever i fjällen. Om attityd, förberedelse, träning, lidande, och självräddning kryddat med historier från hans långa klätterkarriär som tagit honom över hela världen.
Han beskriver hur ”Paranoia kept me alive” under hans unga år som klättrare och det är ett glimrande råd till alla som klättrar i fjällen – var försiktiga, på gränsen till paranoida – det funkade för Mark!
Se även det här klippet från 1988:(Notera även hans skor med inbyggd damask!)

Appropå 80-tal och nygammal teknik och trender – kolla in de här stegjärnen från 1985!

Stegjärn anno 1985.

Bilden är från en gammal High Magazine från 1985. Tänk att det fanns Grivel G20-liknande stegjärn för 35 år sedan! Varför slog de inte igenom då? Var marknaden inte redo får en sådan innovation? Var det bara en prototyp? Vem tillverkade prototypen isåfall? Så många frågor! Så coola!

När vi ändå är inne på stegjärn så är den här texten kul där Steve House sågar Black Diamonds utrustning för isklättring vid fotknölarna:

Best crampons for alpine climbing?

Som han själv skriver så är han sponsrad av Grivel, så en får väl ta det hela med en nypa salt. Det är även intressant att läsa kommentarerna där Steve även skriver att de som är besatta av utrustningens vikt ofta är de som borde lägga större vikt på träning. Sällan har jag känt mig så träffad som när jag läste det …

På temat stegjärn finns även en tidigare länkad blogg som tar upp ämnet – närmare bestämt stegjärn och hur pass bra de (inte) sitter på storskor.

http://coldthistle.blogspot.com/2011/01/critical-look-at-crampon-design.html

Blogginlägget är snart tio år gammalt, men inte mycket har förbättrats sedan dess. Då efterlyste bloggens skapare, Dane Burns, att stegjärnstillverkarna börjar samarbeta för att skapa en standard för proportioner och mått på stegjärn och storskor för att underlätta att få en bra passform mellan dem.
Ungefär som att skidbranschen har en DIN-standard vilket gör att en kan köpa och blanda olika fabrikat av bindningar och pjäxor och ändå passar de. Tyvärr verkar inget ha hänt, utan istället har det kommit en uppsjö av byglar i olika storlekar, vilket kanske krånglar till det ännu mer.

Nåväl, jakten på den perfekta passformen fortsätter.

Förra vintern ville jag ge entagsstegjärn en ny chans. Men jag hade inte råd att köpa nya, så jag sågade helt enkelt bort ungefär halva, yttre taggen på mina stegjärn.

Hemmagjorda enochenhalvtaggs-stegjärn.
Mycket bra för klippklättring!

Resultatet blev bra! Har klättrat snart två säsonger med konfigurationen och är mycket nöjd. Funkar fint på is och av uppenbara skäl mycket bättre på klippa än tvåtaggsstegjärn.

Klippklättersäsongen har säkert startat för flera av er där ute. Visste ni att historien om att kamsäkringen – även kallad Friend i folkmun – ska ha uppfunnits av Ray Jardine inte riktigt stämmer?

För att göra en lång historia kort så var den amerikanska klättraren Greg Lowe tidigt ute med en idé om en aktiv säkring, viket han visade för Jardine, som sedan lånade idén. Det hela slutade i domstol och resten är som en säger historia.

http://www.supertopo.com/climbers-forum/855501/A-Brief-History-of-Cams

Uppdatering: kamsäkringens historia är mer komplicerad än vad jag först trodde. Ett patent på en kamliknande konstruktion utfärdades redan 1901! Läs mer här:

http://www.supertopo.com/climbers-forum/265055/What-is-a-Abalakov-anchor

Den ryska klättraren Vitaly Abalakov har också med på ett hörn i utvecklingen av den moderna kamsäkringen. Abalakov är även känd efter att ha namngett Abalakov-ankaret som används vid isklättring. Men även här har Greg Lowe ett finger med i utvecklingen och runt 1977-78 kom han och hans bror Jeff Lowe på samma sak, men kallade den ”V-thread” .

Undersökningar visar även att ett så kallat ”A-ankare”, en vertikal version av ”Abalakov” eller ”V-thread”, är runt 12 procent starkare.

Greg Lowe klättrade -8 på blick på 60-talet och WI6 tidigt 70-tal. Han är även släkt med de mer kända klättrarna Jeff Lowe(avliden) och George Lowe och han var med att starta företaget Lowe Alpine. Här kan du lyssna på en bra intervju med George Lowe som på 70- och 80-talet visade världen vad som är möjligt med beslutsamhet och ett öppet sinne.

Episode 193: George Lowe III – A Fortunate Man.

Katie Ives har skrivit en intressant artikel om hur historien kring klättringen på 8000-metersfjällen kan behöva att skrivas om. Framför allt gäller det vilka som faktiskt nått toppen av Manaslu, Annapurna I and Dhaulagiri I.

http://www.alpinist.com/doc/web20w/wfeature-a69-sharp-end-measure-of-a-mountain

Både klättrare och äventyrare har tidigare blivit påkomna med att ljuga om sin prestationer och påstådda klätterturer. Det mest kända är sannolikt historien om Cerro Torre. Här kan man lyssna på hela historien i en intervju med den amerikanske klättraren Kelly Cordes som själv har stått på toppen och även skrivit en utmärkt bok om fjället och dess kontroversiella historia.

Episode 72: Author Kelly Cordes- In Search of Justice.

Angående Cerro Torre så undrar jag titt som tätt när fjället ska få sin ”first swedish male ascent”. För ett par år sedan skrev jag en artikel om den första svenska kvinnan på toppen. Då som nu så fattar jag inte varför hela svenska friluftspressen missade denna milstolpe inom svensk klättring.

Athol Whimp var namnet på en klättrare från Nya Zeeland som bland annat solade Cerro Torre på 90-talet. Tyvärr dog han för att par år sedan, men under 90-talet klättrade han flera helt otroliga turer tillsammans med den australensiska klättraren Andrew Lindblade. Lindblade skrev en bok om det hela och den bjuder på fantastiskt läsning.

De två vann även guldyxan för sin tur upp på nordväggen av Thalay Sagar. Athol Whimp ser även ut att ha varit extremt rippad!

http://www.alpinist.com/doc/web12w/newswire-obit-whimp

En anna osjungen hjälte att inspireras av är den engelska klättraren Alison Hargreaves. Hårdare än de flesta solade hon som första klättrare i världen de sex klassiska nordväggarna i alperna på en sommarsäsong! Bedriften skulle upprepas först över 20 år senare då hennes son Tom Ballard gjorde samma sak, fast på vintern.

https://www.ukclimbing.com/articles/digital_features/starlight_and_storm_alison_hargreaves_and_tom_ballard-7210#1

1995 solade hon Sagarmatha(Mount Everest) utan syrgas men försvann senare samma år på vägen ner från K2 som hon också klättrade utan syrgas. Hennes son Tom Ballard dog i en lavin vintern 2019 under ett nytursförsök på Nanga Parbat.

https://en.wikipedia.org/wiki/Alison_Hargreaves

En sista länk är till filmen om turen upp för nordryggen på Latok 1 som de ryska klättrarna Alexander Gukov och Sergey Glazunov hävdar att de klättrade 2018. Av filmen att döma är det svårt att säga om de faktiskt kom upp på toppen, men oavsett så var det ett nytt höjdrekord för själva kammen sedan det första försöket att klättra turen gjordes 1978. Tyvärr dog Sergey Glazunov på vägen ner.

Runt ett 30-tal försök har gjorts sedan de amerikanska klättrarna George Lowe, Jim Donini, Jeff Lowe och Michael Kennedy kom bara något stenkast från toppen 1978, men vände då Jeff Lowe blev sjuk.

No Summit No Cry

Det var allt för nu. Kom ihåg att tvätta händerna, håll avstånd och världen går inte under bara för att du inte får klättra. Var så lugn – fjällen och klipporna står kvar även imorgon och även nästa år.

/Kaj


Bildspecial: Sydvästsidan på Furunebba

En vintrig tur med två fjällfantomer

Den övre delen av sydvästsidan på Furunebba, ett stenkast från Sunndalsöra. Foto: Aslak Astorp

Hej alla!

Lång tid sedan sist – jag vet, men så kan det vara ibland. I detta inlägg blir det ingen intervju eller ljud överhuvudtaget, men väl lite bilder från en riktig drömtur som jag fortfarande försöker smälta alla intryck ifrån. Jag hade förmånen att få vara på tur upp för västsidan på Furunebba i Sunndalsöra tillsamman med Aslak Aastorp och Kasper Kotake härom veckan.

Fantastiskt på alla sätt och Aslak har skrivit en bra sammanfattning med bilder på VPG:s blogg som du kan läsa här:

https://www.vpg.no/blogg/klatring/dr%c3%b8mmefanget-av-furunebba?fbclid=IwAR1Dn6vJxOcCwQozA-bX9Ej8Nu3IpN4txYbkGlIyj0KYU2F5EyD-cKS7h9Y

Kolla även Aslaks instagram:

Men jag tänkte i alla fall bjuda på lite bilder från turen och lite kortare bildtexter – varsågoda!

Det började med att Kasper Kotake ringde och frågade om jag skulle med på tur. Javisst sa jag och skrattade.
-Det var ett nervöst skratt, sa Kasper. Några dagar senare satt vi vid Aslak köksbord och kikade på hans foton över fjället.
Aslak bor strax utanför Sunndalsöra, precis nedanför Furunebba och hade väntat i fler år på rätt vinterförhållanden för att kunna göra turen. Aslak och hans fru Berit klättrade upp för väggen på sommaren för ett par år sedan och tänkte att den skulle passa bättre som en vintertur.
De cirka 700-800 första höjdmetrarna av fjället består av brant skog med lite klättring/klyving för att ta sig upp och runt ett par branta passager. Vi hade perfekta förhållanden med lite snö och frusen mossa.
Efter ett par timmar kom solen fram och på andra sidan dalen kunde man se nordväggen på Kaldfonna, som har sett en hel del klätteraktivitet de senaste åren.
Den första riktiga replängden var brantare än vad den först såg ut(Ett tema för resten av turen), men mossan var perfekt och klättringen välsäkrad när det behövdes. Foto: Kasper Kotake.
Efter att ha klättrat totalt tre riktiga replängder så kom vi upp till en fin tältplats som Aslak sett ut sedan tidigare. Den första dagen hade flytit på bra och vi låg före schemat! Sedan var det bara att fixa käk och klämma in sig i Kaspers supertält med Toddtex-membran!
Chamonix? Nej, Sunndalsöra! Kasper på luftigt toalettbesök.
Frukostreplängden dag två blev min. Återigen var mossan perfekt och säkringarna dök upp när de behövdes.
Vi började närma oss den stora och branta toppväggen, för att sedan traversera ut åt höger på ett hyllsystem mot ett brant dieder där leden fortsatte. Vi hade bra väder under hela turen, ingen vind och inte speciellt kallt.
På traversen under toppväggen. Brant! Foto: Aslak Aastorp.
Till slut så vi diedret som går rätt upp i mitten av väggen. Jag och Kasper tittade på varann … Men Aslak har klättrat Trollväggen typ tio gånger, Cerro Torre, Tågbekken och lite annat. Så vi litade på honom.
Kasper fick äran att klättra den replängd som tog oss upp till starten av diedret.
Kasper klättrar brant sva med stegjärn – vilket han gjorde med bravur och var strax upp vid standplatsen.
Solen tittade fram på kvällen.
Kaper njuter av kvällssolen!
Sedan gjorde Aslak en kort affär av den första replängden i själva diedret.
Aslak i slutet av den första replängden i diedret.
På standplatsen i starten av diedret. Jag försöker skratta bort exponeringen – och värre skulle det bli! Foto: Kasper Kotake
Kasper och jag följer på den första replängden i diedret. Fantastiskt fint! Foto: Aslak Aastorp.
Aslak stöter vidare på andra replängden i diedret som bitvis var överhängande vid det här laget. Det skulle bli kolsvart innan han kom upp till standplatsen.
När Aslak befann sig ungefär halvvägs upp för replängden sa han lakoniskt: – Jeg måste kanske ta mig en susere. Men det hela gick bra och han kom upp till standplatsen utan att falla. Kaper jumarerade upp och började direkt traversera ut ur diedret till en fin hylla medans jag rensade de sista säkringarna. När jag kom upp till standplatsen hade jag 1400 höjdmetrar med luft under rumpan. Som tur var såg jag inte längre än pannlampans sken, vilket var skönt. Vid tältplatsen Bjöd Kasper på whisky efter Aslaks hjältedåd i det branta diedret.
Tältplast nummer två var på en stor och bekväm hylla två replängder under toppen. Vi kunde knyta ur oss, laga mat och dricka vatten efter en lång klätterdag. -Jeg aer så lycklig, sa Aslak när vi gick till sängs i tältet. Foto:Aslak Aastorp.
Även dag tre var frukostreplängden min. Det började med en fin ränna upp till ett läskigt snöfält för att fortsätta rakt upp i en överhängande grotta som såg både svår och läskig ut. Men det visade sig att grottan var missförstådd och med lite stämklättring och bök kunde jag åla mig upp genom överhänget till en fin standplats. Foto: Kasper Kotake.
Kasper kommer upp ur den överhängande grottan och spanar in den sista replängden.
Glad och nöjd! Nu återstod bara en replängd till toppen, och de var en brant kamin … Foto: Kasper Kotake.
… som Kasper bokstavligen attackerade! Toppvittring! Kaminen hann knappt förstå vad det var som ålade sig upp i ett rasande tempo!
Succé! Aslaks dröm om att få göra turen på vintern hade gått i lås! Vi packade ihop alla grejer, skålade i whisky för andra gången och började nedmarschen.
Det var lång och jobbigt att ta sig ner de 1500 höjdmetrarna till dalen igen. Men det gjorde inte så mycket. Min kropp och själ var fylld av samma känsla som jag hade när jag för över tio år sedan klättrade Frendopelaren på en dag i blötsnö tillsammans med Mårten Johansson(LavinMårten). En känsla som jag bara har känt under längre turer i fjällen. Tack Aslak och Kasper för en fin tur! Att få vara på tur med två fjällfantomer var kul och lärorikt!

/Kaj

Avsnitt tio: Mika Falkensjö om ett ansvarsfullt liv, åka tåg till klättringen och klimat-avlatsbrev

”Proffsen borde ifrågasättas”

Hej alla och välkommen till avsnitt tio av amatörradion Säkring klar. I det här avsnittet får ni möta klättraren, klätterinstruktören och klimataktivisten Mika Falkensjö där vi diskutera om vad ett ansvarsfullt liv och klättrande innebär och varför hon har valt bort vissa klätterdestinationer.  

Ibland tänker jag – är det ens någon mening att prata klimat, planet och hållbarhet med klättrare? Elle kanske snarare – hur ska en prata klimat planet och sånt med klättrare? För det finns väl ingen kategori människor som är så pass lata som de genomsnittlige klättraren? 

Idealet inom frilufts- och klättervärlden har länge varit att flyga jorden runt för att möta andra kulturer och bli en bättre människa och klättrare. Vi älskar att åka bil till klippan, köpa plastkläder och de flesta klättrare jag känner glufsar i sig kött som om det inte fanns någon morgondag. 

Men är inte det en spottloska i ansiktet på kommande generationer på den här planeten? Så länge jag får klättra det jag vill till varje pris så är jag nöjd – det verkar vara det sanna idealet inom klättringen, utan att ens skänka en tanke om vad det får för konsekvenser för dem som kommer efter oss. 

Eller har jag fel? Vad vet jag … 

Nåväl, Vi pratade även en del om klättring i norge som så ofta brukar bli ett samtalsämne i Säkring klar och varför det inte är populärare…


Avsnitt nio: Erik Massih – om klätterkulturimperialism, det friluftsindustriella komplexet och aid-bouldering

”Jag föll minst 20 meter”

När var det senast du såg en klätterfilm där de inte pratade engelska?


I det här avsnittet får ni höra en intervju med klättraren Erik Massih. Erik är en av de trevligaste och starkaste klättrare jag känner till och han klättrar på en väldigt hög nivå inom alla discipliner av klättring. Det blev ett långt samtal om klätterkulturimperialism, det friluftsindustriella komplexet och aid-bouldering.

Varsågoda!

/Kaj






Avsnitt åtta: Nicolas Favresse – den leende belgaren med aptit för äventyr

“Everyday day we went climbing we had some kind of epic”

I avsnitt åtta har jag intervjuat den belgiska klättraren och musikern Nicolas Favresse som gillar att friklättra stora väggar. Det blev ett samtal om bland annat sprickklättring och vikten av att inte planera en klätterresa för lång tid i förväg.


På tur till Sylarna – då och nu samt vikten av vikt

För två år sedan var jag och en kompis på tur till Sylarna i Jämtland. Under turen skidade vi 16 kilometer från Storulvån till Sylarna, bodde en natt i stationen, klev upp dagen efter, skidade fem kilometer till insteget av sydväggen på Slottet, klättrade en nytur på sex replängder, skidade tillbaka de fem kilometrarna till stationen, vilade en sväng och skidade tillbaka de 16 kilometrarna till Storulvån. Totalt fyra mil på skidor och en massa klättring på lite mer än 24 timmar.

Det var en av de mest tillfredsställande fjälldagarna i mitt liv. Kropp och sinne var ett och jag kommer ihåg känslan när jag kom tillbaka till bilen och tog av mig pjäxorna. Jag var trött, men inte så trött som jag trodde att jag skulle bli.

Perfekt väder och bra förhållanden. Foto: Patrik Fransson

Någon dag senare skrev jag det här inlägget på Isklättrares i Jämtlands facebookgrupp:

Hej Allihopa! 
Jag tänkte dela med mig av min senaste erfarenheter och dyrköpta misstag från de turer jag gjort i Jämtland.
Hittills i år har jag 100 procents utdelning på de turer jag gett mig på, vilket är ett personligt rekord! Tidigare har jag haft runt 10 till 20 procents utdelning, främst på grund av väder och vind men även KBR(kall, blöt och rädd).

Vi döpte leden till Djävulssol. Inte så svår men fin och ganska lång för att vara Sverige. Foto Patrik Fransson

Rätt verktyg för rätt jobb är ledorden.

På Borgahällan är anmarschen kanske en kilometer, då använde jag storskor. Snöskor eller skidor hade varit krångligare.
Turen till Lunndörren använde jag skidor då anmarschen till insteget var 14 kilometer. Klättrade och skidade i mina tech-kompatibla (Dynafit) pjäxor. Klättrar som en dröm och väger 900 gram styck, lika mycket eller mindre de flesta storskor. En skänk från ovan att kunna spänna dem i skidläge vid ihållande snö- och ispartier!

Diamir- och silvrettabindningar eller snöskor är tungt, tungt och tungt. Turade en del med snöskor och snowboard tidigt 00-tal. Självspäkning jämfört med skidor.

Grivelstegjärn, både med den nya och gamla frontbygeln, sitter bra på Dynafitpjäxor. Petzl sitter dåligt, Black Diamond sitter bäst.

Transporthudar är helt avgörande för att ta sig fram effektivt! Se bild.

Wire-keylock karabiner är det enda alternativet för vinterklättring, allt annat är bortkastade pengar. BD OZ. WC Helium och Petzl Ange S är bra, DMM har ett par modeller som jag inte prövat, säkert bra.

Grivels dubbelgrindkarbiner är den nya standarden för vinterklättring. Fryser inte ihop, en kan aldrig glömma att låsa grinden. Lite krångligare att hantera men det är det värt. Skruv- och quicklockkarbiner känns passé.

Var rädd om familjejuvelerna, använd alltid vindtäta kortkalsonger.

Skaljackor med dragkedjor under armarna är inte min grej. Tungt, sämre rörlighet och inge kul att stå med armarna uppåt när en lössnölavin kommer farande och en inser att man glömt att stänga dem. Jag vet.

Undvik fleece! Detta djävulens material! Tungt i förhållande till sin isoleringsförmåga, tar mycket plats och för mycket friktion som mellanlager. Klättring och skidåkning handlar rörelse, vid varje stavtag eller yxhugg kommer ett fleeceplagg att jobba emot dig och ökar friktionen mellan understället och skaljackan. 
Jag använder en primaloftväst eller en tunn primaloftjacka som mellanlager om det är kallt. Mycket mindre friktion, pröva själv, skillnaden är som natt och dag.

Aramidslingor, vilken grej! Enkla att knyta upp och bara marginellt tyngre än Dyneematubslingor. Rekommenderas!

Petzl aluminium-isskruvar, vilken grej! Oslagbar viktbesparing!

Gramvåg. Väg allt du äger och underskatta aldrig vikten av vikt. Varje milligram är viktig!

Det viktigaste är såklart att komma ut och vad man väljer för utrustning/kläder är ofta personligt. Använd det du har, men om du ska uppgradera – googla och räkna varje milligram!
Go tur!

När jag läser inlägget idag två år senare så är det inte mycket som har förändrats. Jag tycker fortfarande att fleece är ett uselt material för klättring och är mer övertygad än någonsin om vikten av vikt när en rör sig i fjällen.

Den som har förändrats är väl att jag (förhoppningsvis) blivit en bättre klättrare och att utrustningen blivit ännu lättare – framförallt isskruvar. Black Diamonds nya aluskruvar är 50 procent lättare än föregående modell. Dessutom har jag en ännu lättare sele, lättare skidor, lättare stavar …

Skulle jag göra turen idag så tror jag att jag skulle kunna kapa vikten på min packning med flera kilo. Minst.

/Kaj

Avsnitt sju: Pierre Olsson – en av Sveriges mesta klättrare om frisoloering, stora väggar och livet – del två

” Att jag klättrat Nameless tower säger ingenting”

Hej alla och välkommen till del två av samtalet med Pierre Olsson. I den andra delen pratar vi en del om Pierres turer till Pakistan som lett till både sorg och succé.

Vi pratade även om hur det kändes att fatta det svåra beslutet om att vända på Great Trango tower i strålande sol för att sedan komma ner och inse att det sannolikt var rätt beslut.

Och vi pratade även om hur det kommer sig att norskarna slår alla på fingrarna när det gäller  storväggsklättring.

/Kaj


Avsnitt sju: Pierre Olsson – en av Sveriges mesta klättrare om frisoloering, stora väggar och livet – del ett

”Klättring är ett redskap för att lära känna mig själv”

Tänk dig själv att du står under en vägg som är över 1000 meter hög. Det enda du har med dig är dina klätterskor och en kritpåse. Leden du tänkt klättra är svår, runt 7b+, och du har bara klättrat leden med rep en gång tidigare. Den här gången blir annorlunda.

Jag vet inte vad den österrikiska klättraren Hansjörg Auer tänkte när han för över tio år sedan frisoloerade leden the fish på marmoladas sydvägg i dolomiterna i Italien. På mindre än tre timmar klättrade den unge och relativt okända klättraren leden utan rep och skrev in sig i historieböckerna. Klättersamfundet var chockad – aldrig förr hade en led av den längden och svårighetsgraden klättrats utan rep. Det skulle dröja över tio år innan någon annan klättrare frisoloerade något liknande.

I avsnitt sju av Säkring klar möter vi Pierre Olsson från Slagsån i Jämtland för att bland annat snacka om frisoloering – klättring utan rep och sele. Pierre är en av Sveriges mesta klättrare, han har klättrat över tjugo turer på el Capitan, Trollväggen och gjort flera resor till Trangomassivet i Karakorum i Pakistan för att klättra på världens största klippväggar. Pierre har mer eller mindre vigt sitt liv till klättring och framför allt storväggsklättring – men även frisoloering – klättring där ett misstag kan leda till döden.

I den första delen av samtalet får vi höra om Pierres år i Yosemite och hur han använt klättring som ett redskap för att läras känna sig själv.

Det var del ett av samtalet med Pierre. I avsnitt två som jag tänkte lägga upp om någon vecka så får ni höra lite mer om hans  turer i Pakistan, som lett till både triumf och tragedi.

Hade fint så länge och klättra tryggt – oavsett om ni klättrar med rep eller inte.


Avsnitt sex: Mattias Skantz – alpinist, men med skidor under fötterna

”Jag gillar inte att tälta”

I avsnitt sex av Säkring klar får vi träffa Mattias Skantz. Skidalpinisten som bland annat tagit sig upp på 365 fjälltoppar under ett år och för två år sedan genomförde han och Henrik Westling stora sarektraversen på 21 timmar!

För att förstå den bedriften så kan den jämföras med att du startar vid Storulvån och skidar upp till sylarna och genomför stora syltraversen tre gånger och sedan skidar tillbaka Storulvån – i ett svep.

Här finns ett klipp från turen i sarek:


Avsnitt fem: Gräsklätterträffen – på tur i de skandinaviska skrotfjällen

“Mot konformitet, kommersialism och quick fixes i klättervärlden”

Hej allihopa och välkommen till avsnitt fem av säkring klar. I det här avsnittet av får ni följa med till Sveriges mossigaste klätterträff: Gräsklätterträffen. Gräsklätterträffen går av stapeln i början av januari varje år i gränslandet mellan Dalarna och Norge och brukar locka – eller snarare bjuda in – 25 till 30 deltagare från nästan hela landet för att avhandla diverse samhällstrender, dricka rödvin av varierande kvalitet och nästan bokstavligen bita i gräset. Och klättra förstås.

Gräsklättringens rötter kan spåras till Polen och en klättrare vid namn Jan Muskat. Muskat är en av de mest drivande gräsklättrarna i Tatrasbergen i Polen och en av de mest kända gräsklättrarna i världen.

Gräsklättring har även en lång tradition i skandinavien, men brukar då kallas alpinism, fjällklättring eller skandinism. Den sistnämnda termen är kanske den som bäst beskriver fenomenet då de skandinaviska fjällen ofta kan vara rikligt bevuxna av just mossa och gräs – därav namnet. Gräsklättring sker framför allt vid temperaturer under noll, då det är viktigt att mossan/gräset är fruset. Känslan av att placera yxan i ett parti fruset mossa är ljuvlig – det är som att klättra på armerad is.

För de som lyssnat på avsnittet och känner sig sugna på gräsklättring på Båthusberget så är det bara att åka dit. Bor gör man lämpligast i Grövelsjön, eller så är man sann till fjället och tältar. Det finns ingen förare över fjället, så det är bara att spana in en linje och börja klättra.

Mia Petersons håller i trådarna till klätterträffen The Boat som riktar sig till kvinnor. Träffen anordnas nu i helgen den 25 -27 januari och är ett perfekt tillfälle att lära sig mer om fjällklättring och anmarscher samt knyta kontakter och ragga replagskamrater för framtida turer. Släpp allt och åk dit!

https://www.facebook.com/events/248203029186424/

/Kaj


Avsnitt fyra: Ewa Hellström-Boström och Eva Karlsson Lindström

“Jag vet hur det känns att träffas av blixten”

I avsnitt fyra av Säkring klar har jag träffat Ewa Hellström-Boström och Eva Karlsson Lindström som har klättrat, vandrat och åkt skidor tillsammans sedan 1965! Under de åren har de hunnit med flera klätterturer i bland annat Alperna, Skanderna och på Grönland.

Ewa har även skrivit flera böcker, bland annat om vandring i dolomiterna – ett område som besökt flera gånger – och hon har även skrivit en bok svensk klättrings pionjärer som gavs ut för ett par år sedan.

Eva håller på att skriva en bok om kvinnliga klättrare från 1700-talet fram tills slutet på 1900-talet. – För att det behövs, som hon själv säger.

Både Ewa och Eva klättrar fortfarande lite då och då. Ewa har nyligen tagit grönt kort och ska börja ta med barnbarnen till inomhusväggen, och Eva ska till Kalymons i maj för att klättra tillsammans med ett gäng kompisar. I januari 2019 ska de båda åka till Cervina i Italien nära gränsen till Schweiz för att åka skidor, kika på Matterhorn och käka ostfondue.

Vi får även höra historien om bildandet av SKAK – svenska kvinnors alpina klubb, och Ewa berättar även hur det känns att komma i närkontakt med blixten.

För de lyssnare som läsa mer eller vill veta mer om kvinnliga klättrare så gavs det ut en antologi om kvinnliga äventyrs- och klätterförfattare häromåret. Jag har inte läst den, men den verkar cool. https://www.ukclimbing.com/gear/publications/waymaking_-_a_womens_adventure_writing_anthology-11274

Gwen Moffat(inte släkt med Jerry) är en annan författare och bergsguide som skrivit flera böcker om klättring och det har även gjorts en film baserad på hennes biografi, Space below my feet, som vunnit flera priser. Jag har inte läst den heller, men den verkar mycket läsvärd.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gwen_Moffat


Avsnitt tre: Karin Trolin – lavinexperten som jobbar för att hålla dig i livet

“Close calls får en att gå på tå”

I avsnitt tre av Säkring klar har jag intervjuat klättraren, skidåkaren och lavinexperten Karin Trolin som har jobbat med laviner och snö under många år.

Jag har själv länge känt att laviner och snö är lite av en vit fläck på kartan för mig. Även om jag har rör mig i fjäll och lavinterräng ibland så är det fortfarande ett område som jag vet lite väldigt lite om. Det enda med säkerhet jag vet om laviner är att jag vill undvika dem.

Så inför den kommande vinterklättersäsongen bokade jag in ett samtal med Karin för att jag själv vill lära mig mer om laviner och för att ni lyssnare också ska lära er mer om snö och hur ni undviker att hamna i laviner i vinter.

Karin har under flera år jobbat som pistör och lavinexpert och är en av de bästa skidåkare jag någonsin sett stå på ett par skidor. Till vardags bor hon i Åre och ser till att när du och jag åker skidor i systemet, så kan vi göra det utan att hamna i en lavin.

Det blev ett samtal om laviner, utrustning, skäggiga män med lite hår på huvudet, hur lite snö det är i Sverige jämfört med Kanada och hur du håller dig levande i vinter.

/Kaj


Avsnitt två: Svartgölsträffen – konsten att hänga upp sig på småsaker och en hemmatillverkad portaledge

Hej och välkomna till avsnitt två av Säkring klar. Först vill jag tacka för alla positiva kommentarer och glada tillrop jag har fått efter det första avsnittet – tack!

Avsnitt nummer två är inspelat under Svartgölsträffen – Sveriges kanske största och enda aidklätterträff som anordnas varje höst vid klippan Svartgöl. Träffen är för dem som gillar att hänga upp sig på småsaker och förkovra sig i aidklättringens värld och olika tekniker.

Jag fick även ett samtal med klättraren Olle Hjort som konstruerat sin egen portaledge! Hur coolt är inte det?

Om det är någon som vet någon mer som har tillverkat en egen portaledge – hör av dig, jag är nyfiken! 

/Kaj


Avsnitt ett: Abisko Ice Adventure och Rick McGregor

”Lagom Brant”

Hej och välkomna till det första avsnittet av säkring klar – en podd om klättring.

Mitt namn är Kaj Söderin och jag gillar att klättra. Jag startade den här podden då jag under de senaste åren försökt åka på så många klätterträffar jag kan runt om i Sverige och vid dessa träffar har jag stött på många intressanta personer och fått höra historier som förtjänar att berättas.

Det första avsnittet är inspelat under Abisko Ice Adventure där jag fick en pratstund med Rick McGregor som klättrar det mesta och med stor finess. Vi pratade bland annat om hur han började klättra på Nya Zealand,hur det var att komma till klättersverige i slutet av 70-talet, isklättring och den gången han delade rep med Alex Lowe. Och så får ni reda på historien bakom leden Stålfinger i Tunaberg.

Här kan du lyssna på avsnittet som nämns i podden  om friklättring på El Capitan med Mark Hudon och Max Jones. 

Episode 152: Mark Hudon and Max Jones – As Free as Can Be.

I kommande avsnitt kommer ni få höra om konsten att hänga upp sig på småsaker, en hemmagjord portledge, hur du undviker laviner inför den kommande vinterklättersäsongen och historien om sveriges mesta replag som började klättra 1965. Och hur det känns att träffas av blixten sittandes på en hylla någonstans i alperna.

Bonus: Det kommer även ett avsnitt med den belgiska klättraren Nicolas Favresse!

/Kaj

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång