Säkring klar – en klätterpodd

Corona: Tidsfördriv för isolerade klättrare

Om testosteronpumpande klätterprosa och (o)tydlighet inom klättringens historia.

Stegjärn anno 1985.

Hej allihopa!

Inget ljud även denna gång, men i dessa coronatider tänkte jag bjuda på lite läsvärda länkar och historier för isolerade klättrare som kanske bokstavligen klättrar på väggarna.

Den här filmen är härlig. Två klättrare skildrar sin väg mot de stora väggarna. Steg för steg slipar de sina färdigheter och klättrar den välkända turen The Nose på El Capitan i Yosemite. Jag tycker att de verkligen har lyckats fånga klättringens själ och alla känslor i filmen, och det märks när en kollar på den!

En annan film som jag verkligen gillar och där de lyckats fånga klättringens själ är det här klippet:

Härlig klättring, härliga klättrare och för en gångs skull bra filmmusik. ”Slay it!”

Har ni hört talas om den tyska klättraren Frank Jourdan? Inte jag heller tills att jag läste en gammal Climbing från 90-talet och även läste om hans bravader på den här läsvärda bloggen:

http://coldthistle.blogspot.com/2011/08/better-than-ueli-steck-frank-jourdan.html

Jag blir alltid lika fascinerad av okända hjältar som ingen har hört talas om, men har klättermeriter som slår det mesta. Den amerikanska klättraren Mark Twight har summerat det bra:
”Some of us could keep up [with Alex Lowe] when he was having a bad day. Frank Jourdan, on the other hand, was climbing at least 30 percent better than the best guys in the world.” 

Läs mer här om denne otroliga klättrare:

http://www.alpinist.com/doc/ALP35/9-the-sharp-end

När vi ändå är inne på fjällklättring och Mark Twight så är hans bok Extreme Alpinism alltid läsvärd.

En bibel för fjällklättraren.

Mark Twights testosteronpumpande prosa är mycket underhållande, och boken lär dig nästan allt du behöver veta om hur du överlever i fjällen. Om attityd, förberedelse, träning, lidande, och självräddning kryddat med historier från hans långa klätterkarriär som tagit honom över hela världen.
Han beskriver hur ”Paranoia kept me alive” under hans unga år som klättrare och det är ett glimrande råd till alla som klättrar i fjällen – var försiktiga, på gränsen till paranoida – det funkade för Mark!
Se även det här klippet från 1988:(Notera även hans skor med inbyggd damask!)

Appropå 80-tal och nygammal teknik och trender – kolla in de här stegjärnen från 1985!

Stegjärn anno 1985.

Bilden är från en gammal High Magazine från 1985. Tänk att det fanns Grivel G20-liknande stegjärn för 35 år sedan! Varför slog de inte igenom då? Var marknaden inte redo får en sådan innovation? Var det bara en prototyp? Vem tillverkade prototypen isåfall? Så många frågor! Så coola!

När vi ändå är inne på stegjärn så är den här texten kul där Steve House sågar Black Diamonds utrustning för isklättring vid fotknölarna:

Best crampons for alpine climbing?

Som han själv skriver så är han sponsrad av Grivel, så en får väl ta det hela med en nypa salt. Det är även intressant att läsa kommentarerna där Steve även skriver att de som är besatta av utrustningens vikt ofta är de som borde lägga större vikt på träning. Sällan har jag känt mig så träffad som när jag läste det …

På temat stegjärn finns även en tidigare länkad blogg som tar upp ämnet – närmare bestämt stegjärn och hur pass bra de (inte) sitter på storskor.

http://coldthistle.blogspot.com/2011/01/critical-look-at-crampon-design.html

Blogginlägget är snart tio år gammalt, men inte mycket har förbättrats sedan dess. Då efterlyste bloggens skapare, Dane Burns, att stegjärnstillverkarna börjar samarbeta för att skapa en standard för proportioner och mått på stegjärn och storskor för att underlätta att få en bra passform mellan dem.
Ungefär som att skidbranschen har en DIN-standard vilket gör att en kan köpa och blanda olika fabrikat av bindningar och pjäxor och ändå passar de. Tyvärr verkar inget ha hänt, utan istället har det kommit en uppsjö av byglar i olika storlekar, vilket kanske krånglar till det ännu mer.

Nåväl, jakten på den perfekta passformen fortsätter.

Förra vintern ville jag ge entagsstegjärn en ny chans. Men jag hade inte råd att köpa nya, så jag sågade helt enkelt bort ungefär halva, yttre taggen på mina stegjärn.

Hemmagjorda enochenhalvtaggs-stegjärn.
Mycket bra för klippklättring!

Resultatet blev bra! Har klättrat snart två säsonger med konfigurationen och är mycket nöjd. Funkar fint på is och av uppenbara skäl mycket bättre på klippa än tvåtaggsstegjärn.

Klippklättersäsongen har säkert startat för flera av er där ute. Visste ni att historien om att kamsäkringen – även kallad Friend i folkmun – ska ha uppfunnits av Ray Jardine inte riktigt stämmer?

För att göra en lång historia kort så var den amerikanska klättraren Greg Lowe tidigt ute med en idé om en aktiv säkring, viket han visade för Jardine, som sedan lånade idén. Det hela slutade i domstol och resten är som en säger historia.

http://www.supertopo.com/climbers-forum/855501/A-Brief-History-of-Cams

Uppdatering: kamsäkringens historia är mer komplicerad än vad jag först trodde. Ett patent på en kamliknande konstruktion utfärdades redan 1901! Läs mer här:

http://www.supertopo.com/climbers-forum/265055/What-is-a-Abalakov-anchor

Den ryska klättraren Vitaly Abalakov har också med på ett hörn i utvecklingen av den moderna kamsäkringen. Abalakov är även känd efter att ha namngett Abalakov-ankaret som används vid isklättring. Men även här har Greg Lowe ett finger med i utvecklingen och runt 1977-78 kom han och hans bror Jeff Lowe på samma sak, men kallade den ”V-thread” .

Undersökningar visar även att ett så kallat ”A-ankare”, en vertikal version av ”Abalakov” eller ”V-thread”, är runt 12 procent starkare.

Greg Lowe klättrade -8 på blick på 60-talet och WI6 tidigt 70-tal. Han är även släkt med de mer kända klättrarna Jeff Lowe(avliden) och George Lowe och han var med att starta företaget Lowe Alpine. Här kan du lyssna på en bra intervju med George Lowe som på 70- och 80-talet visade världen vad som är möjligt med beslutsamhet och ett öppet sinne.

Episode 193: George Lowe III – A Fortunate Man.

Katie Ives har skrivit en intressant artikel om hur historien kring klättringen på 8000-metersfjällen kan behöva att skrivas om. Framför allt gäller det vilka som faktiskt nått toppen av Manaslu, Annapurna I and Dhaulagiri I.

http://www.alpinist.com/doc/web20w/wfeature-a69-sharp-end-measure-of-a-mountain

Både klättrare och äventyrare har tidigare blivit påkomna med att ljuga om sin prestationer och påstådda klätterturer. Det mest kända är sannolikt historien om Cerro Torre. Här kan man lyssna på hela historien i en intervju med den amerikanske klättraren Kelly Cordes som själv har stått på toppen och även skrivit en utmärkt bok om fjället och dess kontroversiella historia.

Episode 72: Author Kelly Cordes- In Search of Justice.

Angående Cerro Torre så undrar jag titt som tätt när fjället ska få sin ”first swedish male ascent”. För ett par år sedan skrev jag en artikel om den första svenska kvinnan på toppen. Då som nu så fattar jag inte varför hela svenska friluftspressen missade denna milstolpe inom svensk klättring.

Athol Whimp var namnet på en klättrare från Nya Zeeland som bland annat solade Cerro Torre på 90-talet. Tyvärr dog han för att par år sedan, men under 90-talet klättrade han flera helt otroliga turer tillsammans med den australensiska klättraren Andrew Lindblade. Lindblade skrev en bok om det hela och den bjuder på fantastiskt läsning.

https://www.amazon.com/Expeditions-Andrew-Lindblade/dp/1876719311

De två vann även guldyxan för sin tur upp på nordväggen av Thalay Sagar. Athol Whimp ser även ut att ha varit extremt rippad!

http://www.alpinist.com/doc/web12w/newswire-obit-whimp

En anna osjungen hjälte att inspireras av är den engelska klättraren Alison Hargreaves. Hårdare än de flesta solade hon som första klättrare i världen de sex klassiska nordväggarna i alperna på en sommarsäsong! Bedriften skulle upprepas först över 20 år senare då hennes son Tom Ballard gjorde samma sak, fast på vintern.

https://www.ukclimbing.com/articles/digital_features/starlight_and_storm_alison_hargreaves_and_tom_ballard-7210#1

1995 solade hon Sagarmatha(Mount Everest) utan syrgas men försvann senare samma år på vägen ner från K2 som hon också klättrade utan syrgas. Hennes son Tom Ballard dog i en lavin vintern 2019 under ett nytursförsök på Nanga Parbat.

https://en.wikipedia.org/wiki/Alison_Hargreaves

En sista länk är till filmen om turen upp för nordryggen på Latok 1 som de ryska klättrarna Alexander Gukov och Sergey Glazunov hävdar att de klättrade 2018. Av filmen att döma är det svårt att säga om de faktiskt kom upp på toppen, men oavsett så var det ett nytt höjdrekord för själva kammen sedan det första försöket att klättra turen gjordes 1978. Tyvärr dog Sergey Glazunov på vägen ner.

Runt ett 30-tal försök har gjorts sedan de amerikanska klättrarna George Lowe, Jim Donini, Jeff Lowe och Michael Kennedy kom bara något stenkast från toppen 1978, men vände då Jeff Lowe blev sjuk.

No Summit No Cry

Det var allt för nu. Kom ihåg att tvätta händerna, håll avstånd och världen går inte under bara för att du inte får klättra. Var så lugn – fjällen och klipporna står kvar även imorgon och även nästa år.

/Kaj


Bildspecial: Sydvästsidan på Furunebba

En vintrig tur med två fjällfantomer

Den övre delen av sydvästsidan på Furunebba, ett stenkast från Sunndalsöra. Foto: Aslak Astorp

Hej alla!

Lång tid sedan sist – jag vet, men så kan det vara ibland. I detta inlägg blir det ingen intervju eller ljud överhuvudtaget, men väl lite bilder från en riktig drömtur som jag fortfarande försöker smälta alla intryck ifrån. Jag hade förmånen att få vara på tur upp för västsidan på Furunebba i Sunndalsöra tillsamman med Aslak Aastorp och Kasper Kotake härom veckan.

Fantastiskt på alla sätt och Aslak har skrivit en bra sammanfattning med bilder på VPG:s blogg som du kan läsa här:

https://www.vpg.no/blogg/klatring/dr%c3%b8mmefanget-av-furunebba?fbclid=IwAR1Dn6vJxOcCwQozA-bX9Ej8Nu3IpN4txYbkGlIyj0KYU2F5EyD-cKS7h9Y

Kolla även Aslaks instagram:

Men jag tänkte i alla fall bjuda på lite bilder från turen och lite kortare bildtexter – varsågoda!

Det började med att Kasper Kotake ringde och frågade om jag skulle med på tur. Javisst sa jag och skrattade.
-Det var ett nervöst skratt, sa Kasper. Några dagar senare satt vi vid Aslak köksbord och kikade på hans foton över fjället.
Aslak bor strax utanför Sunndalsöra, precis nedanför Furunebba och hade väntat i fler år på rätt vinterförhållanden för att kunna göra turen. Aslak och hans fru Berit klättrade upp för väggen på sommaren för ett par år sedan och tänkte att den skulle passa bättre som en vintertur.
De cirka 700-800 första höjdmetrarna av fjället består av brant skog med lite klättring/klyving för att ta sig upp och runt ett par branta passager. Vi hade perfekta förhållanden med lite snö och frusen mossa.
Efter ett par timmar kom solen fram och på andra sidan dalen kunde man se nordväggen på Kaldfonna, som har sett en hel del klätteraktivitet de senaste åren.
Den första riktiga replängden var brantare än vad den först såg ut(Ett tema för resten av turen), men mossan var perfekt och klättringen välsäkrad när det behövdes. Foto: Kasper Kotake.
Efter att ha klättrat totalt tre riktiga replängder så kom vi upp till en fin tältplats som Aslak sett ut sedan tidigare. Den första dagen hade flytit på bra och vi låg före schemat! Sedan var det bara att fixa käk och klämma in sig i Kaspers supertält med Toddtex-membran!
Chamonix? Nej, Sunndalsöra! Kasper på luftigt toalettbesök.
Frukostreplängden dag två blev min. Återigen var mossan perfekt och säkringarna dök upp när de behövdes.
Vi började närma oss den stora och branta toppväggen, för att sedan traversera ut åt höger på ett hyllsystem mot ett brant dieder där leden fortsatte. Vi hade bra väder under hela turen, ingen vind och inte speciellt kallt.
På traversen under toppväggen. Brant! Foto: Aslak Aastorp.
Till slut så vi diedret som går rätt upp i mitten av väggen. Jag och Kasper tittade på varann … Men Aslak har klättrat Trollväggen typ tio gånger, Cerro Torre, Tågbekken och lite annat. Så vi litade på honom.
Kasper fick äran att klättra den replängd som tog oss upp till starten av diedret.
Kasper klättrar brant sva med stegjärn – vilket han gjorde med bravur och var strax upp vid standplatsen.
Solen tittade fram på kvällen.
Kaper njuter av kvällssolen!
Sedan gjorde Aslak en kort affär av den första replängden i själva diedret.
Aslak i slutet av den första replängden i diedret.
På standplatsen i starten av diedret. Jag försöker skratta bort exponeringen – och värre skulle det bli! Foto: Kasper Kotake
Kasper och jag följer på den första replängden i diedret. Fantastiskt fint! Foto: Aslak Aastorp.
Aslak stöter vidare på andra replängden i diedret som bitvis var överhängande vid det här laget. Det skulle bli kolsvart innan han kom upp till standplatsen.
När Aslak befann sig ungefär halvvägs upp för replängden sa han lakoniskt: – Jeg måste kanske ta mig en susere. Men det hela gick bra och han kom upp till standplatsen utan att falla. Kaper jumarerade upp och började direkt traversera ut ur diedret till en fin hylla medans jag rensade de sista säkringarna. När jag kom upp till standplatsen hade jag 1400 höjdmetrar med luft under rumpan. Som tur var såg jag inte längre än pannlampans sken, vilket var skönt. Vid tältplatsen Bjöd Kasper på whisky efter Aslaks hjältedåd i det branta diedret.
Tältplast nummer två var på en stor och bekväm hylla två replängder under toppen. Vi kunde knyta ur oss, laga mat och dricka vatten efter en lång klätterdag. -Jeg aer så lycklig, sa Aslak när vi gick till sängs i tältet. Foto:Aslak Aastorp.
Även dag tre var frukostreplängden min. Det började med en fin ränna upp till ett läskigt snöfält för att fortsätta rakt upp i en överhängande grotta som såg både svår och läskig ut. Men det visade sig att grottan var missförstådd och med lite stämklättring och bök kunde jag åla mig upp genom överhänget till en fin standplats. Foto: Kasper Kotake.
Kasper kommer upp ur den överhängande grottan och spanar in den sista replängden.
Glad och nöjd! Nu återstod bara en replängd till toppen, och de var en brant kamin … Foto: Kasper Kotake.
… som Kasper bokstavligen attackerade! Toppvittring! Kaminen hann knappt förstå vad det var som ålade sig upp i ett rasande tempo!
Succé! Aslaks dröm om att få göra turen på vintern hade gått i lås! Vi packade ihop alla grejer, skålade i whisky för andra gången och började nedmarschen.
Det var lång och jobbigt att ta sig ner de 1500 höjdmetrarna till dalen igen. Men det gjorde inte så mycket. Min kropp och själ var fylld av samma känsla som jag hade när jag för över tio år sedan klättrade Frendopelaren på en dag i blötsnö tillsammans med Mårten Johansson(LavinMårten). En känsla som jag bara har känt under längre turer i fjällen. Tack Aslak och Kasper för en fin tur! Att få vara på tur med två fjällfantomer var kul och lärorikt!

/Kaj

Avsnitt tio: Mika Falkensjö om ett ansvarsfullt liv, åka tåg till klättringen och klimat-avlatsbrev

”Proffsen borde ifrågasättas”

Hej alla och välkommen till avsnitt tio av amatörradion Säkring klar. I det här avsnittet får ni möta klättraren, klätterinstruktören och klimataktivisten Mika Falkensjö där vi diskutera om vad ett ansvarsfullt liv och klättrande innebär och varför hon har valt bort vissa klätterdestinationer.  

Ibland tänker jag – är det ens någon mening att prata klimat, planet och hållbarhet med klättrare? Elle kanske snarare – hur ska en prata klimat planet och sånt med klättrare? För det finns väl ingen kategori människor som är så pass lata som de genomsnittlige klättraren? 

Idealet inom frilufts- och klättervärlden har länge varit att flyga jorden runt för att möta andra kulturer och bli en bättre människa och klättrare. Vi älskar att åka bil till klippan, köpa plastkläder och de flesta klättrare jag känner glufsar i sig kött som om det inte fanns någon morgondag. 

Men är inte det en spottloska i ansiktet på kommande generationer på den här planeten? Så länge jag får klättra det jag vill till varje pris så är jag nöjd – det verkar vara det sanna idealet inom klättringen, utan att ens skänka en tanke om vad det får för konsekvenser för dem som kommer efter oss. 

Eller har jag fel? Vad vet jag … 

Nåväl, Vi pratade även en del om klättring i norge som så ofta brukar bli ett samtalsämne i Säkring klar och varför det inte är populärare…


Avsnitt nio: Erik Massih – om klätterkulturimperialism, det friluftsindustriella komplexet och aid-bouldering

”Jag föll minst 20 meter”

När var det senast du såg en klätterfilm där de inte pratade engelska?


I det här avsnittet får ni höra en intervju med klättraren Erik Massih. Erik är en av de trevligaste och starkaste klättrare jag känner till och han klättrar på en väldigt hög nivå inom alla discipliner av klättring. Det blev ett långt samtal om klätterkulturimperialism, det friluftsindustriella komplexet och aid-bouldering.

Varsågoda!

/Kaj






Avsnitt åtta: Nicolas Favresse – den leende belgaren med aptit för äventyr

“Everyday day we went climbing we had some kind of epic”

I avsnitt åtta har jag intervjuat den belgiska klättraren och musikern Nicolas Favresse som gillar att friklättra stora väggar. Det blev ett samtal om bland annat sprickklättring och vikten av att inte planera en klätterresa för lång tid i förväg.


På tur till Sylarna – då och nu samt vikten av vikt

För två år sedan var jag och en kompis på tur till Sylarna i Jämtland. Under turen skidade vi 16 kilometer från Storulvån till Sylarna, bodde en natt i stationen, klev upp dagen efter, skidade fem kilometer till insteget av sydväggen på Slottet, klättrade en nytur på sex replängder, skidade tillbaka de fem kilometrarna till stationen, vilade en sväng och skidade tillbaka de 16 kilometrarna till Storulvån. Totalt fyra mil på skidor och en massa klättring på lite mer än 24 timmar.

Det var en av de mest tillfredsställande fjälldagarna i mitt liv. Kropp och sinne var ett och jag kommer ihåg känslan när jag kom tillbaka till bilen och tog av mig pjäxorna. Jag var trött, men inte så trött som jag trodde att jag skulle bli.

Perfekt väder och bra förhållanden. Foto: Patrik Fransson

Någon dag senare skrev jag det här inlägget på Isklättrares i Jämtlands facebookgrupp:

Hej Allihopa! 
Jag tänkte dela med mig av min senaste erfarenheter och dyrköpta misstag från de turer jag gjort i Jämtland.
Hittills i år har jag 100 procents utdelning på de turer jag gett mig på, vilket är ett personligt rekord! Tidigare har jag haft runt 10 till 20 procents utdelning, främst på grund av väder och vind men även KBR(kall, blöt och rädd).

Vi döpte leden till Djävulssol. Inte så svår men fin och ganska lång för att vara Sverige. Foto Patrik Fransson

Rätt verktyg för rätt jobb är ledorden.

På Borgahällan är anmarschen kanske en kilometer, då använde jag storskor. Snöskor eller skidor hade varit krångligare.
Turen till Lunndörren använde jag skidor då anmarschen till insteget var 14 kilometer. Klättrade och skidade i mina tech-kompatibla (Dynafit) pjäxor. Klättrar som en dröm och väger 900 gram styck, lika mycket eller mindre de flesta storskor. En skänk från ovan att kunna spänna dem i skidläge vid ihållande snö- och ispartier!

Diamir- och silvrettabindningar eller snöskor är tungt, tungt och tungt. Turade en del med snöskor och snowboard tidigt 00-tal. Självspäkning jämfört med skidor.

Grivelstegjärn, både med den nya och gamla frontbygeln, sitter bra på Dynafitpjäxor. Petzl sitter dåligt, Black Diamond sitter bäst.

Transporthudar är helt avgörande för att ta sig fram effektivt! Se bild.

Wire-keylock karabiner är det enda alternativet för vinterklättring, allt annat är bortkastade pengar. BD OZ. WC Helium och Petzl Ange S är bra, DMM har ett par modeller som jag inte prövat, säkert bra.

Grivels dubbelgrindkarbiner är den nya standarden för vinterklättring. Fryser inte ihop, en kan aldrig glömma att låsa grinden. Lite krångligare att hantera men det är det värt. Skruv- och quicklockkarbiner känns passé.

Var rädd om familjejuvelerna, använd alltid vindtäta kortkalsonger.

Skaljackor med dragkedjor under armarna är inte min grej. Tungt, sämre rörlighet och inge kul att stå med armarna uppåt när en lössnölavin kommer farande och en inser att man glömt att stänga dem. Jag vet.

Undvik fleece! Detta djävulens material! Tungt i förhållande till sin isoleringsförmåga, tar mycket plats och för mycket friktion som mellanlager. Klättring och skidåkning handlar rörelse, vid varje stavtag eller yxhugg kommer ett fleeceplagg att jobba emot dig och ökar friktionen mellan understället och skaljackan. 
Jag använder en primaloftväst eller en tunn primaloftjacka som mellanlager om det är kallt. Mycket mindre friktion, pröva själv, skillnaden är som natt och dag.

Aramidslingor, vilken grej! Enkla att knyta upp och bara marginellt tyngre än Dyneematubslingor. Rekommenderas!

Petzl aluminium-isskruvar, vilken grej! Oslagbar viktbesparing!

Gramvåg. Väg allt du äger och underskatta aldrig vikten av vikt. Varje milligram är viktig!

Det viktigaste är såklart att komma ut och vad man väljer för utrustning/kläder är ofta personligt. Använd det du har, men om du ska uppgradera – googla och räkna varje milligram!
Go tur!

När jag läser inlägget idag två år senare så är det inte mycket som har förändrats. Jag tycker fortfarande att fleece är ett uselt material för klättring och är mer övertygad än någonsin om vikten av vikt när en rör sig i fjällen.

Den som har förändrats är väl att jag (förhoppningsvis) blivit en bättre klättrare och att utrustningen blivit ännu lättare – framförallt isskruvar. Black Diamonds nya aluskruvar är 50 procent lättare än föregående modell. Dessutom har jag en ännu lättare sele, lättare skidor, lättare stavar …

Skulle jag göra turen idag så tror jag att jag skulle kunna kapa vikten på min packning med flera kilo. Minst.

/Kaj

Avsnitt sju: Pierre Olsson – en av Sveriges mesta klättrare om frisoloering, stora väggar och livet – del två

” Att jag klättrat Nameless tower säger ingenting”

Hej alla och välkommen till del två av samtalet med Pierre Olsson. I den andra delen pratar vi en del om Pierres turer till Pakistan som lett till både sorg och succé.

Vi pratade även om hur det kändes att fatta det svåra beslutet om att vända på Great Trango tower i strålande sol för att sedan komma ner och inse att det sannolikt var rätt beslut.

Och vi pratade även om hur det kommer sig att norskarna slår alla på fingrarna när det gäller  storväggsklättring.

/Kaj


Avsnitt sju: Pierre Olsson – en av Sveriges mesta klättrare om frisoloering, stora väggar och livet – del ett

”Klättring är ett redskap för att lära känna mig själv”

Tänk dig själv att du står under en vägg som är över 1000 meter hög. Det enda du har med dig är dina klätterskor och en kritpåse. Leden du tänkt klättra är svår, runt 7b+, och du har bara klättrat leden med rep en gång tidigare. Den här gången blir annorlunda.

Jag vet inte vad den österrikiska klättraren Hansjörg Auer tänkte när han för över tio år sedan frisoloerade leden the fish på marmoladas sydvägg i dolomiterna i Italien. På mindre än tre timmar klättrade den unge och relativt okända klättraren leden utan rep och skrev in sig i historieböckerna. Klättersamfundet var chockad – aldrig förr hade en led av den längden och svårighetsgraden klättrats utan rep. Det skulle dröja över tio år innan någon annan klättrare frisoloerade något liknande.

I avsnitt sju av Säkring klar möter vi Pierre Olsson från Slagsån i Jämtland för att bland annat snacka om frisoloering – klättring utan rep och sele. Pierre är en av Sveriges mesta klättrare, han har klättrat över tjugo turer på el Capitan, Trollväggen och gjort flera resor till Trangomassivet i Karakorum i Pakistan för att klättra på världens största klippväggar. Pierre har mer eller mindre vigt sitt liv till klättring och framför allt storväggsklättring – men även frisoloering – klättring där ett misstag kan leda till döden.

I den första delen av samtalet får vi höra om Pierres år i Yosemite och hur han använt klättring som ett redskap för att läras känna sig själv.

Det var del ett av samtalet med Pierre. I avsnitt två som jag tänkte lägga upp om någon vecka så får ni höra lite mer om hans  turer i Pakistan, som lett till både triumf och tragedi.

Hade fint så länge och klättra tryggt – oavsett om ni klättrar med rep eller inte.


Avsnitt sex: Mattias Skantz – alpinist, men med skidor under fötterna

”Jag gillar inte att tälta”

I avsnitt sex av Säkring klar får vi träffa Mattias Skantz. Skidalpinisten som bland annat tagit sig upp på 365 fjälltoppar under ett år och för två år sedan genomförde han och Henrik Westling stora sarektraversen på 21 timmar!

För att förstå den bedriften så kan den jämföras med att du startar vid Storulvån och skidar upp till sylarna och genomför stora syltraversen tre gånger och sedan skidar tillbaka Storulvån – i ett svep.

Här finns ett klipp från turen i sarek:


Avsnitt fem: Gräsklätterträffen – på tur i de skandinaviska skrotfjällen

“Mot konformitet, kommersialism och quick fixes i klättervärlden”

Hej allihopa och välkommen till avsnitt fem av säkring klar. I det här avsnittet av får ni följa med till Sveriges mossigaste klätterträff: Gräsklätterträffen. Gräsklätterträffen går av stapeln i början av januari varje år i gränslandet mellan Dalarna och Norge och brukar locka – eller snarare bjuda in – 25 till 30 deltagare från nästan hela landet för att avhandla diverse samhällstrender, dricka rödvin av varierande kvalitet och nästan bokstavligen bita i gräset. Och klättra förstås.

Gräsklättringens rötter kan spåras till Polen och en klättrare vid namn Jan Muskat. Muskat är en av de mest drivande gräsklättrarna i Tatrasbergen i Polen och en av de mest kända gräsklättrarna i världen.

Gräsklättring har även en lång tradition i skandinavien, men brukar då kallas alpinism, fjällklättring eller skandinism. Den sistnämnda termen är kanske den som bäst beskriver fenomenet då de skandinaviska fjällen ofta kan vara rikligt bevuxna av just mossa och gräs – därav namnet. Gräsklättring sker framför allt vid temperaturer under noll, då det är viktigt att mossan/gräset är fruset. Känslan av att placera yxan i ett parti fruset mossa är ljuvlig – det är som att klättra på armerad is.

För de som lyssnat på avsnittet och känner sig sugna på gräsklättring på Båthusberget så är det bara att åka dit. Bor gör man lämpligast i Grövelsjön, eller så är man sann till fjället och tältar. Det finns ingen förare över fjället, så det är bara att spana in en linje och börja klättra.

Mia Petersons håller i trådarna till klätterträffen The Boat som riktar sig till kvinnor. Träffen anordnas nu i helgen den 25 -27 januari och är ett perfekt tillfälle att lära sig mer om fjällklättring och anmarscher samt knyta kontakter och ragga replagskamrater för framtida turer. Släpp allt och åk dit!

https://www.facebook.com/events/248203029186424/

/Kaj


Avsnitt fyra: Ewa Hellström-Boström och Eva Karlsson Lindström

“Jag vet hur det känns att träffas av blixten”

I avsnitt fyra av Säkring klar har jag träffat Ewa Hellström-Boström och Eva Karlsson Lindström som har klättrat, vandrat och åkt skidor tillsammans sedan 1965! Under de åren har de hunnit med flera klätterturer i bland annat Alperna, Skanderna och på Grönland.

Ewa har även skrivit flera böcker, bland annat om vandring i dolomiterna – ett område som besökt flera gånger – och hon har även skrivit en bok svensk klättrings pionjärer som gavs ut för ett par år sedan.

Eva håller på att skriva en bok om kvinnliga klättrare från 1700-talet fram tills slutet på 1900-talet. – För att det behövs, som hon själv säger.

Både Ewa och Eva klättrar fortfarande lite då och då. Ewa har nyligen tagit grönt kort och ska börja ta med barnbarnen till inomhusväggen, och Eva ska till Kalymons i maj för att klättra tillsammans med ett gäng kompisar. I januari 2019 ska de båda åka till Cervina i Italien nära gränsen till Schweiz för att åka skidor, kika på Matterhorn och käka ostfondue.

Vi får även höra historien om bildandet av SKAK – svenska kvinnors alpina klubb, och Ewa berättar även hur det känns att komma i närkontakt med blixten.

För de lyssnare som läsa mer eller vill veta mer om kvinnliga klättrare så gavs det ut en antologi om kvinnliga äventyrs- och klätterförfattare häromåret. Jag har inte läst den, men den verkar cool. https://www.ukclimbing.com/gear/publications/waymaking_-_a_womens_adventure_writing_anthology-11274

Gwen Moffat(inte släkt med Jerry) är en annan författare och bergsguide som skrivit flera böcker om klättring och det har även gjorts en film baserad på hennes biografi, Space below my feet, som vunnit flera priser. Jag har inte läst den heller, men den verkar mycket läsvärd.

https://en.wikipedia.org/wiki/Gwen_Moffat


Avsnitt tre: Karin Trolin – lavinexperten som jobbar för att hålla dig i livet

“Close calls får en att gå på tå”

I avsnitt tre av Säkring klar har jag intervjuat klättraren, skidåkaren och lavinexperten Karin Trolin som har jobbat med laviner och snö under många år.

Jag har själv länge känt att laviner och snö är lite av en vit fläck på kartan för mig. Även om jag har rör mig i fjäll och lavinterräng ibland så är det fortfarande ett område som jag vet lite väldigt lite om. Det enda med säkerhet jag vet om laviner är att jag vill undvika dem.

Så inför den kommande vinterklättersäsongen bokade jag in ett samtal med Karin för att jag själv vill lära mig mer om laviner och för att ni lyssnare också ska lära er mer om snö och hur ni undviker att hamna i laviner i vinter.

Karin har under flera år jobbat som pistör och lavinexpert och är en av de bästa skidåkare jag någonsin sett stå på ett par skidor. Till vardags bor hon i Åre och ser till att när du och jag åker skidor i systemet, så kan vi göra det utan att hamna i en lavin.

Det blev ett samtal om laviner, utrustning, skäggiga män med lite hår på huvudet, hur lite snö det är i Sverige jämfört med Kanada och hur du håller dig levande i vinter.

/Kaj


Avsnitt två: Svartgölsträffen – konsten att hänga upp sig på småsaker och en hemmatillverkad portaledge

Hej och välkomna till avsnitt två av Säkring klar. Först vill jag tacka för alla positiva kommentarer och glada tillrop jag har fått efter det första avsnittet – tack!

Avsnitt nummer två är inspelat under Svartgölsträffen – Sveriges kanske största och enda aidklätterträff som anordnas varje höst vid klippan Svartgöl. Träffen är för dem som gillar att hänga upp sig på småsaker och förkovra sig i aidklättringens värld och olika tekniker.

Jag fick även ett samtal med klättraren Olle Hjort som konstruerat sin egen portaledge! Hur coolt är inte det?

Om det är någon som vet någon mer som har tillverkat en egen portaledge – hör av dig, jag är nyfiken! 

/Kaj


Avsnitt ett: Abisko Ice Adventure och Rick McGregor

”Lagom Brant”

Hej och välkomna till det första avsnittet av säkring klar – en podd om klättring.

Mitt namn är Kaj Söderin och jag gillar att klättra. Jag startade den här podden då jag under de senaste åren försökt åka på så många klätterträffar jag kan runt om i Sverige och vid dessa träffar har jag stött på många intressanta personer och fått höra historier som förtjänar att berättas.

Det första avsnittet är inspelat under Abisko Ice Adventure där jag fick en pratstund med Rick McGregor som klättrar det mesta och med stor finess. Vi pratade bland annat om hur han började klättra på Nya Zealand,hur det var att komma till klättersverige i slutet av 70-talet, isklättring och den gången han delade rep med Alex Lowe. Och så får ni reda på historien bakom leden Stålfinger i Tunaberg.

Här kan du lyssna på avsnittet som nämns i podden  om friklättring på El Capitan med Mark Hudon och Max Jones. 

Episode 152: Mark Hudon and Max Jones – As Free as Can Be.

I kommande avsnitt kommer ni få höra om konsten att hänga upp sig på småsaker, en hemmagjord portledge, hur du undviker laviner inför den kommande vinterklättersäsongen och historien om sveriges mesta replag som började klättra 1965. Och hur det känns att träffas av blixten sittandes på en hylla någonstans i alperna.

Bonus: Det kommer även ett avsnitt med den belgiska klättraren Nicolas Favresse!

/Kaj

Skapa en ny webbplats på WordPress.com
Kom igång